Har börjat läsa en bok som heter "Diagnos: Duktig, handbok för överambitiösa tjejer & alla andra som borde bry sig"
& efter att bara läst 30 sidor blir jag väldigt skrämd för det där är ju verkligen jag i boken!
Visst, jag vet ju att jag är sådan, jag har höga krav på mig själv, men när man får allt svart på vitt så blir det så tydligt & verkligt!
Visste inte att det var riktigt så illa.. men det är det ju tydligen?

Är det verkligen så det ska vara idag?
Jag vet att jag är långt ifrån ensam, många, många tjejer känner likadant som mig.

Ett utdrag ur boken nedan - känner någon igen sig?

"När vi började studera vilka krav som duktiga flickor av idag känner fanns ingen hejd. Först & främst finns kravet på en lyckad karriär - att bli någon. Utöver det försöker de förtvivlat att se ut som modellerna i Damernas Värld - smala & snygga i trendiga kläder. De läser Elle A La Carte & drömmer om timjanstekar & martinis i coola glas medan orken bara räcker till spagetti med tomatsås..
De prenumererar på Sköna Hem & skriver långa listor på allt som ska åtgärdas hemma. Där tar energin slut, men drömmarna & kraven finns likafullt kvar. Att komma hem, efter en stimulerande arbetsvecka till ett vackert hem, sätta en deg & svida om inför helgens övningar med vännerna är ett minimum för många av dessa unga kvinnor. Så ser deras bild av livet ut - förmedlad av månadsmagasin, reklamkampanjer & hollywoodfilmer.
I verkligheten kämpar de flesta med sin karriär & kommer vid arbetsdagens slut hem till en ganska stökig bostad där veckans smutstvätt svämmar över i tvättkorgen, sängen är obäddad & köksbordet smuligt. Kylskåpet är tomt & kroppen vill bara lägga sig under en filt på soffan.
Drömmarna & verkligheten är så långt ifrån varandra att det gör ont.
(...)
Dessutom är det belagt att det är kvinnorna som tar ansvaret för hem & familj. Utan att kunna hejda reflexen är det kvinnan i relationen som skriver inköpslistor , ringer o.s.a., känner om blommorna behöver vattnas, plockar upp prylar av bara farten & kommer ihåg att ställa ut kassarna till pappersinsamlingen.
Tyngden av den mentala "att göra"-listan är ett ständigt återkommande ämne på tjejmiddagar, irritationen är stor över alla dessa saker som måste kommas ihåg & som tar upp utrymme i våra hjärnor. "Det är snart slut på toapapper! Vad ska vi äta för mat på fredag? Vem ska vara kattvakt när vi åker på semester? Borde vi inte sätta oss ner & gå igenom våran privatekonomi?"
Allt, från stort & smått, lagras i något slags backup-del av den duktiga flickans hjärna - en del som tar på sig ansvaret för hushållet, relationen & det sociala livet.
(...)
Gång på gång brottas hon med tanken att strunta i att skriva upp tågtiderna på helgdagar eller dubbelkolla caféets öppettider, men risken för att bli stående med "vad var det jag sa"-känslan i magen driver ändå på henne i gamla invanda ordning & reda.spår."

Vad tycker ni? Är det inte ganska normalt att känna såhär idag?